Hi again

I'm not sure whether anyone reads this anymore. It's never been much of a blog, it's mostly a place for me to gather my outfit pics and put up a lot of navel gazing stuff.

But I left everything for a while, and I've grown so much over the last eight months. I have made discoveries about life and myself, some of them expected and some of them entirely new to me, foreboded only by a life long sense of not belonging. I've been in almost a vacuum for some while now. I'm not sure what I've done, exept read a lot, loved like there was no tomorrow and accepted what I cannot change.

I should get out again and meet people. Soon my last year of university studies will start. Soon I should get started with what might become a really good band. Soon I should try to secure what might become an exellent job opportunity.

Soon I should finish a fucking book.

No, now. I'll do it now. I know who I am and what I want now, more clearly than ever. I just have to get out there, now, or I'll be stuck inside my own head forever.

Det här är inte ett inlägg fött ur desperation, det är en distanserad betraktelse

Jag kan inte tala. Jag vet att jag inte kan tala, även fast jag kan. Det bor en annan person inom mig, instängd. Som inte alltid kan ta sig ut och då det blir det ”jag vet inte”. Det är inte alltid det att jag inte vet. Ibland är det att jag inte vet, ibland är orden bara ett försvar. När man säger dem får man inga fler frågor. Tre små ord som ingenting betyder. Jag vill komma nära. Jag har alltid velat komma nära, men det är alldeles för nära för att fungera. Jag sätter gränserna själv och vet inte ens varför jag sätter dem. Samtidigt vet jag. Om ingen kommer nära behåller jag min distans. Om ingen kommer nära slipper jag känna. Min kapacitet att ibland inte känna är den största anledningen till att jag finns kvar här idag. Jag skriver bättre än jag talar. Nu för tiden talar jag väl, förut talade jag som ett brådmoget barn, innan det talade jag inte alls. Jag skriver bättre än jag talar ändå. Jag har vänner som säger att jag är en annan person i skrift. Det oroar mig. Vem är den riktiga mig, i sådana fall? Jag har vänner som säger att mitt skriftliga jag är så kallt, aggressivt, direkt, sarkastiskt. Jag tycker mest att mitt skriftliga jag är besatt, tvångsmässigt. Med andra personer blir jag en annan person. Jag låtsas inte bli någon annan, utan jag blir det på riktigt. Den fnittrande, nöjda, lite osäkra, positiva, knasiga är också jag. Jag kan vara så när jag är ensam med. Fast när jag är ensam märks det knappt för tvångsmässigheten. För det kalla, hårda, aggressiva. Lycka är ingen djupt förankrad egenskap hos mig. Den fladdrar bara på ytan. Jag måste kämpa för att ankra fast den ordentligt. Ibland är allting samma sak och ingen skillnad finns. Ibland uppstår total upplösning, sönderdelning, sönderfall. Jag är lite överallt hela tiden. Jag är många olika saker. Det är så det ska vara, men jag orkar inte. Det kanske är så att allt är samma sak, men bara delar syns. Toppen av ett isberg. Så varför syns inte allt? Varför kan inte hela mig tala? Det bor en annan person inom mig, instängd. Hon kan inte alltid ta sig ut, men ibland kan hon det. Det lätta flyter på ytan och syns för alla. Det jag faktiskt bryr mig om kommer fram när jag litar på dig. Mitt skriftliga jag sidor låses oväntat upp av olika personer som råkar besitta olika kvaliteter som kan locka fram en sida, men bara en i taget. Många har sett något, men ingen har sett allt. Men inget går att pressa fram. Det är viktigt att komma ihåg det. Jag stryps på en gång. Var försiktig. Döm och håna inte, och du ska få se mer än vad du tror. Jag kan vara mitt skriftliga jag öga mot öga med dig då, tillslut. Bland annat. Jag behöver bara tid och en brottningsmatch med min hjärna. Tillslut står jag där, med insidan på utsidan. Många har sett något, men ingen har sett allt. Vill du se allt hjälper det bara om jag skriver till dig. Att ingen tänkt på det. Om livet var delvis skriftligt skulle allt vara mycket lättare.

On not writing outfit rundowns

There is a reason why I don't write outfit rundowns in my blog posts. I don't want my outfit posts to be shopping lists. I want them to function merely as inspiration. I want them to give people new ideas, not a tip about where to buy that new blouse or dress.

I often see people buy exactly the same things as people they follow on the internet. I try not to do it myself, but it's quite irresistable. "That dress looks so good on her, so it'd probably look good on me too", blah blah, so on. And when you know exactly where to get it, why not?

But that's awfully uncreative. And I don't really want that.

Also, I often forget where I buy things, or buy them second hand, so outfit rundowns of mine rarely make sense.

Tokyo Expo - I didn't do a lot , but the pictures are pretty

My outfit, hehe. I like wearing autumn dresses when it's still summer.


Elli and Emilia are cosplaying Little Twin Stars, in case anyone is wondering.








So, I went to Tokyo Expo, looked at things, met some people, took a lot of pictures. I really didn't do a lot there, and I'm sort of tired with the whole people-obsessed-with-japanese-pop-culture thing and the lolita subculture too, so I'm not sure why I went, haha. I guess 'cause I'm aquainted with a lot of people there?

However, these days I'd rather just wear whatever I wear, japanese or not, and be left the hell alone. Same way I've always felt about music. I like what I like and I don't feel that I need to belong to any subculture because of it. Organised stuff and closely knit cliques tend to freak me out anyhow.

(I would like to point out, again, that I don't mind labels. I just don't want to be friends with everyone who happens to fit the same labels as me, just because of the label. My friendships run deeper that that. Still have an upcoming post on labels lying around, haha. :3 )

Yes.

But the pictures turned out lovely. And the awesome people are awesome.

Day 2 – Share photos and experiences from your Baby Bat days

Err, okay. I never had baby bat days the way most people think of them. My first year of being into goth, I really only cared about the music. So I would spend most of my time listening to it or reading about the bands, when I wasn't reading books or hanging out with the few friends I had at the time(I was super shy, and also had a severe case of social phobia). I never really got around to trying to join the "scene", dress uglily or act like a dork. Possibly because I was so shy. I did in fact not dress like a goth at all untill I was 15, so any pictures from my "baby bat" days will be me being blond and wearing something all blue or something black and white and having smokey brown eyeshadow. Just like before I took any interest in goth. Boring as hell, but at least I was never downright ugly. Around the middle of my 15th year of life I magically morphed into a bit of a Siouxsie clone. Then, after a few months, I got my own style. I'd wear typically trad goth stuff mixed upp with huge necklaces and bustiers and corsets. (I've always been secretly fond of dark cabaret, and it'd shine through I guess.)

What did I do as a "baby bat"? I don't really know. My early teens were the worst part of my life, for big and serious reasons, and my brain tries to censor those years a bit. I didn't really do goth stuff because I was too busy having a horrible life. Things got better though, obviously, much better, but I really cannot mention my early teens without also mentioning that it was hell on earth.

Music and literature were the few highlights of that time. And also the few friends I had. I only knew one girl who also liked goth music (I was aquainted with another one, but we really weren't close). It wasn't her favourite genre or anything, but we both really liked the Banshees and The Cure and The Virgin Prunes at the time, and developed a silly crush on the band The Glove(which has members from both Banshees and Cure, as I'm sure most people bothering to read this know). We'd sing and play their music really loud, and constantly nag about what an underrated song the Banshees' "Sin in my heart" was. We'd also stay up in the middle of the night and watch Monty Python, or go into town and eat ice cream and brownies. We're still friends today, she's a great girl.

Yeah. That's what I did at the time.

Oh, and look at the pretty pictures. Not sure that I actually am 14 on all of them, I might be 15, but this is pretty much what I looked like at the time.








Yeah, I actually looked like this. My favourite bands were Siouxsie and the Banshees, Virgin Prunes, Joy Division, The Cure, 45 Grave, Cinema Strange and Alien Sex Fiend and I looked like this. Makes no sense. I guess I tried to blend in with the other kids a bit? It didn't work.



Oh, my god. This has turned into "the story of my childhood". Ugh. Hopefully the next questions will result in slightly less childhood-related things.

A short, unrelated note on swearing

So, whilst having a cup of chai latte with a friend earlier this week, our conversation tangented the topic of swearing and it got me thinking of something. I personally swear quite a lot, as anyone who stays in the same room as me for a noticeable period of time will notice. In general, swearing is considered to be something unintelligent people do because they lack better ways to express themselves, and, as my friend commented on, they are generally considered quite the faux pas amongst certain subcultures that strive to be "fancy" and "elegant".

I would like to claim that I am not unintelligent. I have a very varied vocabulary, and many big complicated words to express myself with. I still curse a lot. This is because curse words already have a certain amount of aggression associated with them, in a way that few big, complicated words do. Sometimes, you don't want to express your feelings perfectly. Sometimes, you're just in a heated discussion or really angry about something and you want to express this like a normal fucking person. No need to write poems about it. I personally loathe people who constantly try to show everybody how bloody clever they are, constantly use the most intellectual-sounding words they can manage, never relax and then look down on everybody who does not act exactly the same way.

Swearing isn't dangerous or something. It won't ruin your beautiful, beloved moral, I promise. It's just not a big deal. People are people. People get upset. People sometimes express this in a "low", "bad taste" kind of way. ...So?

Talk whatever way you want. People may not like it or find you pleasant, and that is indeed their right, but it is awfully peculiar to consider you less intelligent due to something like swearing. Especially if you are otherwise well-articulated.

In my opinion, the whole clever-people-don't-swear stuff is just the kind of thing you teach young, non-questioning children to get them to behave in a way appropriate to society's standards. But that's just my opinion.

Att käfta eller konsumera

Så, den senaste tiden har jag läst fler och fler bloggar. Bevare oss väl. Jag har kommit fram till någonting.

De flesta bloggar är väl modebloggar, ja, det visste alla. Folk som skriver var man kan hitta det där nya snygga smycket någonstans och visar bilder på dagens outfit. Det är trevligt, visst. För trevligt ska det vara. Man kan skriva en blogg där man visar upp sin egen förträffliga smak och vad man åt till lunch eller bakade. Man kan skriva en blogg där man ger råd till folk inom en viss stil och gör tutorials och visar hur man bör bära håret. Det är alltid trevligt och nästan alltid ganska snällt.

Men allt handlar på sätt och vis om konsumtion. Inte bara när man visar upp nya kläder man köpt, utan även när man skriver om hur man bäst bär upp den nya mori girl-möter-lolita-trenden. Allt handlar om det man ska införskaffa, det man ska se, det man ska höra; kort sagt, det man ska konsumera. Ja, på sätt och vis även bloggar om musik och böcker och mat och livstil i allmänhet och gud vet vad. Det du tillförskansar dig definierar dig. Jippi.

"Vad kan man skriva om annars då da?", undrade jag. Tydligen inte så mycket, om det ska vara intressant nog att läsa. Man kan käfta, det är den uppenbaraste lösningen. För ingen skriver snällt och trevligt om teorier som intresserar dem och saker de varit med om och iakttagit, det är ju inget kul. Man måste granska och politisera allt och banne den som sysslar med så ytliga saker som "dagens outfit". Nä, man ska argumentera, och argt ska det göras. Hela tiden, utan pauser. Att käfta är det enda vettiga man kan göra i en blogg.


Eller så gör man både och, som jag. Åh herregud, jag avlider.

Den som har ett förslag på ett bättre sätt att blogga, snälla berätta för mig. Och säg inte att jag ska blogga om min vardag, för min vardag består av att käfta och konsumera kultur.

In English:
A small rant about how pretty much all blogging essentially boils down to two concepts: consuming(be it fashion, music, whatever) and (often quite angry)argueing about different subjects. And also a plea; please help me realise what else there is to blog about.

Oh dear, how meta is this? I'm blogging about blogging.