Tuesday, 15 November 2011

Cassandra

Yes, this is in swedish. If you can read swedish though, do read it, I quite like it even though I wrote it myself. It's a bit silly and naive, but my writing often becomes silly and naive for some reason. Either that, or just plain distrubing. Wrote this in 2010, I think.

Jag minns inte första gången jag träffade Cassandra. Inte tydligt i alla fall. Jag tror att jag var på något relativt hipp klubb inne i city, och att hon sjöng på scenen, ensam, och ackompanjerade sig själv på piano. Jag minns detta, för att jag tyckte att det var udda med så akustisk musik på en klubb som den här. Sedan satt hon helt plötsligt bredvid mig i baren och drack champagne med absint, något jag också mindes för att jag tycker att alla sorters champagnedrinkar är synd och skam. Varför förstöra fin champagne genom att hälla något annat i den? Jag tror att vi pratade lite, det måste vi ha gjort, och hon måste ha charmat mig rejält för tydligen tog jag med henne hem. Efter detta fanns hon bara i mitt liv. Jag är inte helt säker, men jag tror inte att hon lämnade min lägenhet någon längre tid sedan första gången hon kommit in i den. Jag måste ha gett henne en nyckel, för hon kom och gick lite som hon ville. Av någon anledning störde det mig inte att jag plötsligt fått en inneboende. Cassandra flöt in i mitt liv gradvis, så tyst och försiktigt att jag inte märkte vad som hände. Jag hade ingen chans, jag kunde inte försvara mig, så jag tog emot henne med öppna armar.

Först hade jag tänkt kasta ut henne morgonen efter, för jag var verkligen inte typen som raggade upp folk på krogen för engångsknull och jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att någon som gjorde så skulle vara en lämplig partner. Tydligen hade jag fel. Jag minns det inte tydligt, men det låg en tyst vägran i luften, en tyst vägran ifrån Cassandra att gå därifrån. Precis innan jag började finna detta alarmerande, föreslog hon att hon skulle laga pannkakor till frukost, som tack för att hon fått sova hos mig. Hon var allergisk mot både ägg och mjölk själv, men hon kunde ta något annat senare. Jag släppte på min gard, och tog det första steget till att släppa in henne i mitt liv. Under frukosten satt vi och pratade, och snart skrattade vi så mycket och så länge att vi inte längre kunde minnas vad det var vi först börjat skratta åt. Jag blev försenad till jobbet och fick panikcykla alla de femton kvarteren. Cassandra stannade kvar hemma hos mig, och när jag kom tillbaka var hon fortfarande där. På det viset har det varit enda sedan den dagen.

Hon var speciell, min Cassandra. Väldigt hemlighetsfull. Hon vägrade tala om sitt jobb, men på grund av hennes framträdande på klubben den natt då jag mötte henne antog jag att hon var någon form av konstnär, artist, och jag antog att om jag lade mig i skulle jag förstöra hennes skapande. Hon var nästan alltid hemma hos mig, spenderade dagen med att lyssna på musik och läsa gamla böcker. Ibland gick hon ut och promenerade sent på kvällen. En mer svartsjuk kvinna än jag skulle kanske ha antagit att hon var otrogen. Det gjorde inte jag. Det kanske var dumt, men jag litade på Cassandra. Trots att jag knappt visste något om henne.

Hon hade sådan elegans, min Cassandra. Mjuka, graciösa rörelser och mahognyhår. Hon tycktes tala minst fem språk flytande, och kallade mig alltid för vackra saker på franska. Ma chérie. Mon ange. Jag märkte egentligen inte att det var något annorlunda med henne förens mardrömmarna började. Jag vaknade mitt i natten av att hon låg i min famn och skrek hysteriskt, alldeles kallsvettig. När jag väckte henne slog hon vilt omkring sig, som för att försvara sig själv mot ett farligt väsen. Om detta hade varit allt hade jag nog trott att hon bara var ännu en skadad själ med svåra minnen. Så var dock inte fallet. När jag väl väckt henne tog det lång tid innan hon återfick fattningen. Med vidöppna mörka ögon, fullkomligt klar i blicken, skrek hon åt saker bara hon kunde se. Jag höll fast henne och viskade att det var ingen fara, det var bara en dröm, allt skulle bli bra. När hon kom till fattning igen grät hon, rörde mjukt vid min kind och viskade ”Isabella, min ängel, mon ange. Förlåt mig.”
Vem var jag att förlåta henne? Min vackra Cassandra, hon hade aldrig gjort mig något ont.

Jag undrade om hon led av vanföreställningar. Om hon hallucinerade, eller kanske led av schizofreni. Jag började bli rädd för att lämna henne ensam i lägenheten, då hon började få ilskeutbrott under vilka hon skrek att hon hatade sig själv och den här världen, och slog sönder allt i sin väg. Jag slutade träffa mina vänner för att vara hemma och se till att hon inte skadade sig själv eller något annat. De ringde till mig, var oroliga. Undrade hur det egentligen var med min flickvän. Hon som verkat så trevlig. Tillslut började mina vänner be mig att lämna henne, säga att en galen flickvän var det sista jag behövde. Jag röt åt dem, sa att de aldrig kunde förstå, att jag älskade Cassandra mer än livet självt. Hon kanske var en galning, men hon var min galning. Efter ett tag slutade mina vänner att ringa över huvud taget.

Det blev värre och värre, och jag förbannade mig själv för att jag inte sett tecknen tidigare. Hon gick nästan aldrig ut, och jag hade aldrig sett henne äta. Nu för tiden vågade hon sig aldrig ut genom dörren, och hon blev bara benigare och benigare. Min vackra Cassandra. Vad var det som hände med henne? Jag försökte tvinga i henne mat, men hon spydde upp den. Hon grät och grät och sa att hon inte kunde äta. Att hon hatade sig själv, att hon inte visste vad hon skulle göra. Att allt var för mycket, att hon ville vara som alla andra och slippa sig själv. Att hon var ett monster. Jag visste inte hur jag skulle trösta henne, och ibland önskade jag att jag aldrig hade träffat henne, så att jag sluppit ta hand om henne på det här viset. Hemska, kalla tankar som jag försökte tränga bort den sekund jag fick dem. Hon sa jämt att hon var ett monster. Jag förstod inte vad hon pratade om, sa att hon alltid hade varit snäll mot mig. Hon sa att jag inte förstod. Jag höll henne i mina armar medans hon grät och jag sa ”Man kan inte välja om man ska vara ett monster. Men man kan välja om man ska bete sig som ett.”
Detta tycktes lugna henne, och hon slutade för en liten stund att skaka och gråta.

Efter ett tag verkade hon bli bättre, hon började ta sina nattliga promenader igen, och hon måste ha ätit någonting, för hennes nätta små händer var mycket starkare nu. Varje dag när jag kom hem översållade hon mig med kyssar och kallade mig för sin ängel på franska igen. Mon ange. Mon sauveur. Vi älskade igen. I sängen, i duschen, mot kylskåpet. Jag var lycklig, och det tycktes hon också vara. Tills en dag. Hennes kyssar på min nacke hårdnade, och henne vassa naglar på de nätta små händerna började gräva, genom min hud. Jag skrek till, kände hur adrenalinet pumpades runt i kroppen på mig och hörde mitt hjärta slå, blodet som dunkade i öronen. Hennes ögon var vilda, hon såg ut att vara besatt och hon hade rivit upp en flik hud över mitt hjärta. Jag vrålade av skräck och lyckades slita mig loss, ingen stor bedrift då Cassandra var så liten och benig. Jag stängde in mig i badrummet, grät i panik och undrade om detta verkligen var verklighet. Efter ett tag hörde jag Cassandras gråt från andra sidan. ”Jag ville inte skada dig”, pep hon med en ynklig, gråtmild röst. ”Snälla, försvinn inte från mig. Jag vill inte att du ska försvinna. Jag vill inte skada dig, jag vill inte skada någon.”
”Du har gått för långt”, svarade jag.
”Ser du nu vad jag menar med att jag är ett monster?” frågade hon.
”Ja”, svarade jag. ”Du bara förstör allt.”

Arg som jag var blev det istället jag som gick ut ensam på en nattlig promenad, utan ett ord till Cassandra. Det gjorde ont i huden vid mina revben, runt vilka jag lindat flera lager bandage, och jag undrade om jag borde gå till en läkare. Men hur skulle jag förklara detta utan att de tog Cassandra ifrån mig? För jag ville inte försvinna från henne. Vad jag än sa, så var detta det sista jag ville. Denna insikt fick mig att snabbt vända tillbaka, springa upp för de fem trapporna till lägenheten och slänga upp dörren.
”Jag skulle aldrig lämna dig!” skrek jag. ”Du är allt jag har, du är allt jag vill ha!”
Jag fick inget svar. Alla prydnadssaker i lägenheten låg i spillror, soffan var omkullvält och porslin täckte hela golvet. Badrumsdörren stod öppen, och ifrån duschdraperistången hängde Cassandras livlösa kropp i en snara. Jag blev yr, mitt huvud gjorde plötsligt ondare än mitt sår och tårarna steg igen svidande upp i mina ögon. Jag tog en kniv och skar ner repet, försökte ge Cassandra hjärt- och lungräddning trots att jag hade en känsla av att det redan var för sent. Det var det tydligen inte. Hon hostade och såg på mig med sina rödgråtna, men alltid lika vackra, mörka ögon. ”Du sa att jag bara förstör”, väste hon. ”Titta vad jag har gjort.”

”Din dumma, självdestruktiva lilla idiot, jag älskar dig ju”, mumlade jag. Jag hasplade upp min mobil ur jackfickan och ringde ambulansen.

På sjukhuset blev även mitt sår hopsytt, och hela tiden såg sjuksköterskan på mig som om jag var dum i huvudet. Hon undrade hur jag fått såret, och jag sa att jag hade fastnat på en spik i duschen. Sköterskan trodde inte på ett ord jag sa, antagligen antog hon och läkarna att det hela var en sexlek som gått fel. Kanske var det något Cassandra sagt. Hon var bra på att ljuga, och jag lade märke till att inte en enda av dem som arbetade på sjukhuset behandlade henne som en person som just genomfört ett självmordsförsök. Jävla dumhuvuden. Cassandra, min femme fatale, mitt monster. Flickan som kan få alla på fall.

Det var stelt mellan oss i månader efter den här incidenten. Efter ett tag, och många mardrömmar från Cassandras sida lugnade allt ner sig och vi föll in i rutin. Jag ansträngde mig på jobbet och blev befordrad och Cassandra började måla tavlor med motiv från gotiska skräckböcker och lyckades få en del av dem sålda. Ibland gick vi till och med ut och festade med vänner, mina vänner naturligtvis, då Cassandra inte tycktes ha några. Vi drack och skrattade tillsammans, och även om man aldrig såg Cassandra äta kunde vem som helst som ville bevittna hur hon gladeligen drack mängder av champagnedrinkar, trots mina protester om hur detta var slöseri med både pengar och bra champagne.

Ifall vi var lyckliga tillsammans, Cassandra och jag, det är jag fortfarande inte säker på. Vi älskade varandra, och stod ut med varandras sällskap. Det var allt som behövdes för mig.

Allt hade nog fortsatt i sin trevliga vardagslunk om jag inte en kväll fått för mig att på pin kiv följa efter henne när hon gick ut och promenerade. Jag undrade vad hon gjorde när hon var ute och gick, naturligtvis. Skulle inte ni ha undrat? Jag visste inte vad jag hade förväntat mig, men tro mig på mitt ord, det var inte det jag fick se. Jag hade aldrig kunnat gissa. Jag hade verkligen ingen aning. Tecknen fanns där, men jag hade ingen jävla aning. Förlåt att jag svär, men ni kan tänka er in i min situation.

Jag följde efter henne i alla fall, och först strosade hon bara runt. Sedan gick hon in i en sunkig gammal byggnad. Jag kikade in genom fönstret i källaren, och såg att det där inne stod en ganska snygg ung tjej, bimbotypen, med silikonbröst och sådant. Cassandra närmade sig henne förföriskt, som för att kyssa henne, men gjorde det inte. Istället mumlade hon någonting, och jag puttade upp fönstret som redan var på glänt för att höra vad. Jag missade det hon sa, men bimbon svarade ”Men varför här? Det är ju ett grymt skumt hus. Det här var liksom inte vad du sa på Internet.”

Ilskan dunkade i min kropp och jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte skrika. Efter allt jag hade gjort för henne höll hon på och raggade upp småbrudar på Internet! Ni kan tänka er att jag drog förhastade slutsatser. Jag sprang in genom dörren som lämnats på glänt och skyndade så tyst jag kunde genom huset. Det tog ett bra tag innan jag hittade källardörren och när jag gick när för trappan möttes jag av en fasansfull syn. En flaska kloroform, en indränkt trasa, en livlös kropp och en skalpell. Min älskade Cassandra hukad över kroppen. Jag svor för mig själv, vilken idiot jag var! Hon var ett förbannat monster, precis som hon sagt. Hur kunde jag inte ha förstått?

Då vände hon sig om, min vackra Cassandra, och det låg något hotfullt, överjordiskt över henne. Hennes mörka ögon såg ut som ögonen hos ett djur och hennes tänder… Det var fasansfullt, de hade växt centimeter och varenda liten tand i hennes mun var spetsig. Hon höll flickans hjärta med sina bara händer och hennes mun var täckt av blod. Som en sjuklig konstrast till detta såg hon aningen mindre härjad, aningen mindre benig ut än hon gjort när hon lämnade vårt hem. Hon var ett monster, men inte den sort jag trodde.

”Förstår du nu vad jag menade? Jag ville inte skada dig. Du är den ända som funnits där för mig. Men jag är tvungen att göra det här. För att överleva. Det finns inget annat sätt.”

När hon sa detta pep jag till och brast ut i gråt. Hon sträckte fram sin hand för att smeka min kind, och jag ryggade tillbaka.
”Förlåt, min ängel, mon ange”, viskade hon, och sedan sprang hon, försvann in i mörkret på ett oförklarligt vis, som om hon hörde hemma där.

Förstår ni vad jag menar? Klart ni inte gör. Jag lovar, det här är allt jag vet. Jag har berättat det här flera gånger. Får jag gå nu?

1 comment:

  1. Den här.
    Det finns inte ord för hur mycket jag älskar hur den är skriven.

    ~ M

    ReplyDelete