Wednesday, 16 November 2011

Day 19-22

Day 19 – Share beauty advise and take a photo of your make up.
Beauty advise? Dear god, who am I to tell anyone how to look "beautiful"?
I guess all I can say is, if you wear make-up it's really a very good idea to get some primers because no one like it when their make-up gets smudged. Or, you can just do the old classic of hairpraying your make-up whe it's done to make it stick. Probably dangerous as fuck, but oh well.
Oh, and some more incredibly basic information that only "baby bats" could have missed; crimping irons are great if you're gonna tease your hair. It makes it a lot easier. A lot.

Anyhow, my make-up:


Day 20 – If you could dye your hair any colour what would it be?
Ehh, red. Which I have already dyed my hair for 5 years.

Day 21 – What body mod do you have or have you considered?
I've never seriously considered any body mod other than what I already have(pierced ears, rarely used). Partly because I'm scared of needles, but also because I would hate having something more about my body that I can't change at whim, and none of the mods I like are easy to remove...

Day 22 – If you could attend any Goth event what would it be?
There is no goth event that I really wish to attend. I guess I could go to WGT if more than five good bands were playing. I dunno. There aren't a lot of good goth events.

Tuesday, 15 November 2011

Little angel





Cassandra

Yes, this is in swedish. If you can read swedish though, do read it, I quite like it even though I wrote it myself. It's a bit silly and naive, but my writing often becomes silly and naive for some reason. Either that, or just plain distrubing. Wrote this in 2010, I think.

Jag minns inte första gången jag träffade Cassandra. Inte tydligt i alla fall. Jag tror att jag var på något relativt hipp klubb inne i city, och att hon sjöng på scenen, ensam, och ackompanjerade sig själv på piano. Jag minns detta, för att jag tyckte att det var udda med så akustisk musik på en klubb som den här. Sedan satt hon helt plötsligt bredvid mig i baren och drack champagne med absint, något jag också mindes för att jag tycker att alla sorters champagnedrinkar är synd och skam. Varför förstöra fin champagne genom att hälla något annat i den? Jag tror att vi pratade lite, det måste vi ha gjort, och hon måste ha charmat mig rejält för tydligen tog jag med henne hem. Efter detta fanns hon bara i mitt liv. Jag är inte helt säker, men jag tror inte att hon lämnade min lägenhet någon längre tid sedan första gången hon kommit in i den. Jag måste ha gett henne en nyckel, för hon kom och gick lite som hon ville. Av någon anledning störde det mig inte att jag plötsligt fått en inneboende. Cassandra flöt in i mitt liv gradvis, så tyst och försiktigt att jag inte märkte vad som hände. Jag hade ingen chans, jag kunde inte försvara mig, så jag tog emot henne med öppna armar.

Först hade jag tänkt kasta ut henne morgonen efter, för jag var verkligen inte typen som raggade upp folk på krogen för engångsknull och jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att någon som gjorde så skulle vara en lämplig partner. Tydligen hade jag fel. Jag minns det inte tydligt, men det låg en tyst vägran i luften, en tyst vägran ifrån Cassandra att gå därifrån. Precis innan jag började finna detta alarmerande, föreslog hon att hon skulle laga pannkakor till frukost, som tack för att hon fått sova hos mig. Hon var allergisk mot både ägg och mjölk själv, men hon kunde ta något annat senare. Jag släppte på min gard, och tog det första steget till att släppa in henne i mitt liv. Under frukosten satt vi och pratade, och snart skrattade vi så mycket och så länge att vi inte längre kunde minnas vad det var vi först börjat skratta åt. Jag blev försenad till jobbet och fick panikcykla alla de femton kvarteren. Cassandra stannade kvar hemma hos mig, och när jag kom tillbaka var hon fortfarande där. På det viset har det varit enda sedan den dagen.

Hon var speciell, min Cassandra. Väldigt hemlighetsfull. Hon vägrade tala om sitt jobb, men på grund av hennes framträdande på klubben den natt då jag mötte henne antog jag att hon var någon form av konstnär, artist, och jag antog att om jag lade mig i skulle jag förstöra hennes skapande. Hon var nästan alltid hemma hos mig, spenderade dagen med att lyssna på musik och läsa gamla böcker. Ibland gick hon ut och promenerade sent på kvällen. En mer svartsjuk kvinna än jag skulle kanske ha antagit att hon var otrogen. Det gjorde inte jag. Det kanske var dumt, men jag litade på Cassandra. Trots att jag knappt visste något om henne.

Hon hade sådan elegans, min Cassandra. Mjuka, graciösa rörelser och mahognyhår. Hon tycktes tala minst fem språk flytande, och kallade mig alltid för vackra saker på franska. Ma chérie. Mon ange. Jag märkte egentligen inte att det var något annorlunda med henne förens mardrömmarna började. Jag vaknade mitt i natten av att hon låg i min famn och skrek hysteriskt, alldeles kallsvettig. När jag väckte henne slog hon vilt omkring sig, som för att försvara sig själv mot ett farligt väsen. Om detta hade varit allt hade jag nog trott att hon bara var ännu en skadad själ med svåra minnen. Så var dock inte fallet. När jag väl väckt henne tog det lång tid innan hon återfick fattningen. Med vidöppna mörka ögon, fullkomligt klar i blicken, skrek hon åt saker bara hon kunde se. Jag höll fast henne och viskade att det var ingen fara, det var bara en dröm, allt skulle bli bra. När hon kom till fattning igen grät hon, rörde mjukt vid min kind och viskade ”Isabella, min ängel, mon ange. Förlåt mig.”
Vem var jag att förlåta henne? Min vackra Cassandra, hon hade aldrig gjort mig något ont.

Jag undrade om hon led av vanföreställningar. Om hon hallucinerade, eller kanske led av schizofreni. Jag började bli rädd för att lämna henne ensam i lägenheten, då hon började få ilskeutbrott under vilka hon skrek att hon hatade sig själv och den här världen, och slog sönder allt i sin väg. Jag slutade träffa mina vänner för att vara hemma och se till att hon inte skadade sig själv eller något annat. De ringde till mig, var oroliga. Undrade hur det egentligen var med min flickvän. Hon som verkat så trevlig. Tillslut började mina vänner be mig att lämna henne, säga att en galen flickvän var det sista jag behövde. Jag röt åt dem, sa att de aldrig kunde förstå, att jag älskade Cassandra mer än livet självt. Hon kanske var en galning, men hon var min galning. Efter ett tag slutade mina vänner att ringa över huvud taget.

Det blev värre och värre, och jag förbannade mig själv för att jag inte sett tecknen tidigare. Hon gick nästan aldrig ut, och jag hade aldrig sett henne äta. Nu för tiden vågade hon sig aldrig ut genom dörren, och hon blev bara benigare och benigare. Min vackra Cassandra. Vad var det som hände med henne? Jag försökte tvinga i henne mat, men hon spydde upp den. Hon grät och grät och sa att hon inte kunde äta. Att hon hatade sig själv, att hon inte visste vad hon skulle göra. Att allt var för mycket, att hon ville vara som alla andra och slippa sig själv. Att hon var ett monster. Jag visste inte hur jag skulle trösta henne, och ibland önskade jag att jag aldrig hade träffat henne, så att jag sluppit ta hand om henne på det här viset. Hemska, kalla tankar som jag försökte tränga bort den sekund jag fick dem. Hon sa jämt att hon var ett monster. Jag förstod inte vad hon pratade om, sa att hon alltid hade varit snäll mot mig. Hon sa att jag inte förstod. Jag höll henne i mina armar medans hon grät och jag sa ”Man kan inte välja om man ska vara ett monster. Men man kan välja om man ska bete sig som ett.”
Detta tycktes lugna henne, och hon slutade för en liten stund att skaka och gråta.

Efter ett tag verkade hon bli bättre, hon började ta sina nattliga promenader igen, och hon måste ha ätit någonting, för hennes nätta små händer var mycket starkare nu. Varje dag när jag kom hem översållade hon mig med kyssar och kallade mig för sin ängel på franska igen. Mon ange. Mon sauveur. Vi älskade igen. I sängen, i duschen, mot kylskåpet. Jag var lycklig, och det tycktes hon också vara. Tills en dag. Hennes kyssar på min nacke hårdnade, och henne vassa naglar på de nätta små händerna började gräva, genom min hud. Jag skrek till, kände hur adrenalinet pumpades runt i kroppen på mig och hörde mitt hjärta slå, blodet som dunkade i öronen. Hennes ögon var vilda, hon såg ut att vara besatt och hon hade rivit upp en flik hud över mitt hjärta. Jag vrålade av skräck och lyckades slita mig loss, ingen stor bedrift då Cassandra var så liten och benig. Jag stängde in mig i badrummet, grät i panik och undrade om detta verkligen var verklighet. Efter ett tag hörde jag Cassandras gråt från andra sidan. ”Jag ville inte skada dig”, pep hon med en ynklig, gråtmild röst. ”Snälla, försvinn inte från mig. Jag vill inte att du ska försvinna. Jag vill inte skada dig, jag vill inte skada någon.”
”Du har gått för långt”, svarade jag.
”Ser du nu vad jag menar med att jag är ett monster?” frågade hon.
”Ja”, svarade jag. ”Du bara förstör allt.”

Arg som jag var blev det istället jag som gick ut ensam på en nattlig promenad, utan ett ord till Cassandra. Det gjorde ont i huden vid mina revben, runt vilka jag lindat flera lager bandage, och jag undrade om jag borde gå till en läkare. Men hur skulle jag förklara detta utan att de tog Cassandra ifrån mig? För jag ville inte försvinna från henne. Vad jag än sa, så var detta det sista jag ville. Denna insikt fick mig att snabbt vända tillbaka, springa upp för de fem trapporna till lägenheten och slänga upp dörren.
”Jag skulle aldrig lämna dig!” skrek jag. ”Du är allt jag har, du är allt jag vill ha!”
Jag fick inget svar. Alla prydnadssaker i lägenheten låg i spillror, soffan var omkullvält och porslin täckte hela golvet. Badrumsdörren stod öppen, och ifrån duschdraperistången hängde Cassandras livlösa kropp i en snara. Jag blev yr, mitt huvud gjorde plötsligt ondare än mitt sår och tårarna steg igen svidande upp i mina ögon. Jag tog en kniv och skar ner repet, försökte ge Cassandra hjärt- och lungräddning trots att jag hade en känsla av att det redan var för sent. Det var det tydligen inte. Hon hostade och såg på mig med sina rödgråtna, men alltid lika vackra, mörka ögon. ”Du sa att jag bara förstör”, väste hon. ”Titta vad jag har gjort.”

”Din dumma, självdestruktiva lilla idiot, jag älskar dig ju”, mumlade jag. Jag hasplade upp min mobil ur jackfickan och ringde ambulansen.

På sjukhuset blev även mitt sår hopsytt, och hela tiden såg sjuksköterskan på mig som om jag var dum i huvudet. Hon undrade hur jag fått såret, och jag sa att jag hade fastnat på en spik i duschen. Sköterskan trodde inte på ett ord jag sa, antagligen antog hon och läkarna att det hela var en sexlek som gått fel. Kanske var det något Cassandra sagt. Hon var bra på att ljuga, och jag lade märke till att inte en enda av dem som arbetade på sjukhuset behandlade henne som en person som just genomfört ett självmordsförsök. Jävla dumhuvuden. Cassandra, min femme fatale, mitt monster. Flickan som kan få alla på fall.

Det var stelt mellan oss i månader efter den här incidenten. Efter ett tag, och många mardrömmar från Cassandras sida lugnade allt ner sig och vi föll in i rutin. Jag ansträngde mig på jobbet och blev befordrad och Cassandra började måla tavlor med motiv från gotiska skräckböcker och lyckades få en del av dem sålda. Ibland gick vi till och med ut och festade med vänner, mina vänner naturligtvis, då Cassandra inte tycktes ha några. Vi drack och skrattade tillsammans, och även om man aldrig såg Cassandra äta kunde vem som helst som ville bevittna hur hon gladeligen drack mängder av champagnedrinkar, trots mina protester om hur detta var slöseri med både pengar och bra champagne.

Ifall vi var lyckliga tillsammans, Cassandra och jag, det är jag fortfarande inte säker på. Vi älskade varandra, och stod ut med varandras sällskap. Det var allt som behövdes för mig.

Allt hade nog fortsatt i sin trevliga vardagslunk om jag inte en kväll fått för mig att på pin kiv följa efter henne när hon gick ut och promenerade. Jag undrade vad hon gjorde när hon var ute och gick, naturligtvis. Skulle inte ni ha undrat? Jag visste inte vad jag hade förväntat mig, men tro mig på mitt ord, det var inte det jag fick se. Jag hade aldrig kunnat gissa. Jag hade verkligen ingen aning. Tecknen fanns där, men jag hade ingen jävla aning. Förlåt att jag svär, men ni kan tänka er in i min situation.

Jag följde efter henne i alla fall, och först strosade hon bara runt. Sedan gick hon in i en sunkig gammal byggnad. Jag kikade in genom fönstret i källaren, och såg att det där inne stod en ganska snygg ung tjej, bimbotypen, med silikonbröst och sådant. Cassandra närmade sig henne förföriskt, som för att kyssa henne, men gjorde det inte. Istället mumlade hon någonting, och jag puttade upp fönstret som redan var på glänt för att höra vad. Jag missade det hon sa, men bimbon svarade ”Men varför här? Det är ju ett grymt skumt hus. Det här var liksom inte vad du sa på Internet.”

Ilskan dunkade i min kropp och jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte skrika. Efter allt jag hade gjort för henne höll hon på och raggade upp småbrudar på Internet! Ni kan tänka er att jag drog förhastade slutsatser. Jag sprang in genom dörren som lämnats på glänt och skyndade så tyst jag kunde genom huset. Det tog ett bra tag innan jag hittade källardörren och när jag gick när för trappan möttes jag av en fasansfull syn. En flaska kloroform, en indränkt trasa, en livlös kropp och en skalpell. Min älskade Cassandra hukad över kroppen. Jag svor för mig själv, vilken idiot jag var! Hon var ett förbannat monster, precis som hon sagt. Hur kunde jag inte ha förstått?

Då vände hon sig om, min vackra Cassandra, och det låg något hotfullt, överjordiskt över henne. Hennes mörka ögon såg ut som ögonen hos ett djur och hennes tänder… Det var fasansfullt, de hade växt centimeter och varenda liten tand i hennes mun var spetsig. Hon höll flickans hjärta med sina bara händer och hennes mun var täckt av blod. Som en sjuklig konstrast till detta såg hon aningen mindre härjad, aningen mindre benig ut än hon gjort när hon lämnade vårt hem. Hon var ett monster, men inte den sort jag trodde.

”Förstår du nu vad jag menade? Jag ville inte skada dig. Du är den ända som funnits där för mig. Men jag är tvungen att göra det här. För att överleva. Det finns inget annat sätt.”

När hon sa detta pep jag till och brast ut i gråt. Hon sträckte fram sin hand för att smeka min kind, och jag ryggade tillbaka.
”Förlåt, min ängel, mon ange”, viskade hon, och sedan sprang hon, försvann in i mörkret på ett oförklarligt vis, som om hon hörde hemma där.

Förstår ni vad jag menar? Klart ni inte gör. Jag lovar, det här är allt jag vet. Jag har berättat det här flera gånger. Får jag gå nu?

Tuesday, 8 November 2011

More make-up from Urban Decay


My family went to USA and brought this back as a present for me. So sweet! <3




Eyeshadow in "Mildew".


Eyeshadow in "Kiddie pool".


Eyeshadow in "Griffter".


Lip gloss in "red light".


Marshmallow sparkling body powder. Which really smells like marshmallows.

Monday, 7 November 2011

Melody Doll





Me in Melody Doll and my new black wig... I can't decide whether I should sell this dress or not, I really like the print, but I don't use it that often. :(

Friday, 4 November 2011

Apple picking in the underworld

A strange little story, dorky as fuck and probably not the best thing I have ever written. I do quite like it though, it's cute. It's the story of two dead women and an apple tree. From 2010.


I had a mission. Before today I really had no idea about it, but apparently there was ways to get fresh food down here. You didn’t just have to re-slaughter the dead pigs that for some reason lived close to our camp. There was a woman, an apple-picking lady. Somewhere in this godforsaken grey dessert, made of dust and the ashes of those long dead, there grew an apple tree. A fully healthy one, I might add. One that was not wittering or bleeding like the others. When I was told this I instantly wondered why we had not gone there before. After all, I had been here for over a year, and we had never eaten anything but rotten pork. They told me it was the Apple Lady’s fault. She was a tricky kind, my group said. Would not let you take any of her precious apples unless she got along with you, and you helped her pick them. My group did apparently not get along too fabulously with her, but they wondered if I might so they sent me on a search for the Apple Lady.

I had been walking under the milk coloured sky for a long time, not being able to distinguish anything at the horizon but miles and miles of the grey dust, before I saw her. For a place with so many creatures in it, the Underworld sure was lonely and it was far between the camps. She was sitting under the apple tree, not bothered by the freezing weather and the chilly winds, wrapped in a warm blanket and drinking a bowl of apple soup. A big casserole filled with the soup was cooking over a gas stove and beside it laid piles and piles of apples so vibrantly green that they looked almost radioactive in this environment. There were also some sacks made of sackcloth and sticks with something attached to them at the end lying around on the ground. The Apple Lady herself was a stunning beauty. She looked like something from the Victorian days, clad in a black dress with details in white Venice lace. She could not have been more than 20 years old when she died. She had alabaster skin, a face like one of the movie stars in the 1940’s and curly hair so white it almost looked like snow. I felt like I was of inferior beauty with my messy brown hair and ordinary stone washed jeans.

As I approached her I quietly wondered how long she had been down here. It must have been centuries. I pondered on what an extraordinary fate this was, dying in such young an age and then ending up as perhaps the only apple picker of the Underworld.

“Good day, missy!”
I heard her soft voice tears through the cold silence like a warming breeze. She sure sounded perkier than I had imagined.
“Urm… Good day!”
“What brings you here, precious?”
“I wonder if… I could get some of your apples.”
She examined me from top to toe with a slightly irritated look on her face, but then she seemed to soften and got up from the blanket she was sitting on.
“Sure you can, dear, if you help me catch them!”
Catch them? I giggled.
“One sure can tell you’re a fine lady!” I said. “One does not catch apples, one picks them! They are fruit, not foxes!”
The Apple Lady snorted irritably, then picked up one of the sticks that were lying around on the ground. It seemed it was some sort of apple picking device. At its end there was a little sack attached, and a lot of big hooks that would snare the apples. The Lady directed it at the tree and the second she did so, the whole tree started twitching. The Lady made a quick tug with the device and a few apples fell down in it.
“See!” she said. “You do have to catch them, they twitch. That is because of how full of life they are. You see, this is not a dead tree. It came from a seed I brought with me from the Overworld when I died. I had it in my bag. I always carried it with me, as a memory of a girl I used to know.”
“Oh!” I gasped in amazement.
The Apple Lady searched through the apples and found one that looked especially pretty, and then offered it to me. I made a tiny bow and she giggled. When I put my teeth in the apple I felt my mouth water for the first time since I died. The taste was heavenly, so sweet and sour at the same time.
“You liked it?” the lady asked.
I nodded. She reached me another one of the apple picking devices and then we both started to pick the apples. It went rather slow for me in the beginning, but after a while I learned how to do it. I mostly got good apples, but after a while I found one that had been eaten by worms. This puzzled me at first, but then I decided that there had to be worms in the Underworld too. After all, worms die.

“What should I do with the bad apples?” I asked.
“Put them in one of the sacks over there”, the Lady answered.
I did so and then I asked, hoping that she did not find me too inquisitive, what happened to the sacks with the bad apples.
“I give them to the death gods”, she said. “They do not much care about what they eat and as long as I give them food they do not give me any trouble. Usually it is not kindly looked upon to bring living things into the Underworld, but I have made a deal with them.”
She smiled at me and I smiled back.
“How many apples are there?” I asked. “They never seem to run out!”
“I do not think there is any end to them”, she said with a mischievous smile. “You could pick as many as you want. That’s the beauty of gardening in the underworld.”

We picked apples quietly side by side for what seemed like hours, sometimes bumping into eachothers and giggling. When we had enough apples to fill several sacks, we decided to stop picking. She offered me a bowl of hot apple soup that I greedily drank and then we sat down on her blanket and talked.

“How where you killed?” she asked. “I hope that is not too personal a question. I just thought, considering that you are so young and such…”
“It is not”, I answered. “I was hit by a car. Massive internal bleeding. I died during surgery.”
“Oh, that is so sad! I am not very familiar with cars, they where still being invented when I lived, but I have heard of them. It must have been awful!”
“It was, but there is not really much I can do about it. At least I don’t look as disfigured as some other people in here. One guy at my camp was decapitated during the French revolution. I feel kind of sorry for him, he always has to keep track on where his head is. But how about you? What happened to you? You don’t look particularly disfigured.”
“I was murdered” the Apple Lady murmured.
I was dumbstruck.
“Do you want to tell me about it?” I asked carefully.
“Why not?” the Lady sighed. “It happened very long ago anyway.”
She took my hand and started to tell her story.

“When I was alive I was a young british noblewoman. I lived a quiet life in a mansion together with my parents and my sister. As a child I would always play with the servants’ children instead of the children of other noblemen that my parents invited to the house. This much worried my family. My sister was happily married to a rich lord at age eighteen, and my parents wanted the same for me. I can not blame them for that. But I was helplessly in love with the kitchenmaid. She was the daughter of the cook and we grew up together. When we were thirteen or so, we decided to practise kissing with eachothers because my big sister had started to kiss boys and would always brag about it. We wanted to know what kissing was like. The second our lips touched we both knew we had to be together forever. We realised that none of us would ever let the other kiss someone else. We were happy like that, and every afternoon we would meet in the kitchen. I would help her bake apple pies and when we were finished we would run off and sit in the bushes outside and kiss. It continued like this until we turned seventeen. My parents realised what was up and decided to fire the cook and his daughter and send me to town to find a husband like my sister had done. I was heartbroken, but there was not much to do about it. I moved into the city and lived with my sister and her husband for three years. A lot of men asked me to marry them, but I could never forget about my true love. When I turned twenty I attended a party where I, as an attempt to escape a man who was particularly eager to marry me, hid in the kitchen. And there she was. My true love. Working as a cook. She recognised me immediately, took my hand and led me into the pantry. We closed the door and started kissing passionately, more passionately than we ever kissed before. When the man who was particularly eager to marry me found us, we were both naked and clutched tightly to eachothers. The man was absolutely furious. Screaming ‘So this is why you do not want me, you whore!’ he grabbed a kitchen knife and stabbed us both repeatedly. So I died. Quite the tragic fate.”

The Apple Lady’s story left me blown away. My fate was nothing compared to hers. Passion. Love. Betrayal. I had never felt it during my life.
“But… but… Now? Can’t you find her now? She must be dead by now.” I stuttered.
“She is”, the Lady said. “I found her. She survived the attack with some moderate injury, and the man was sent to the gallows. He was apparently convicted not only for killing me, but also for trying to rape us both. That is how our lack of clothes was explained. But my sweet little kitchenmaid, she lived on. She was unhappy for a very long time, but eventually she found another woman whom she could truly love. She does not want to leave her for me. They still want to spend eternity together, even in the afterlife. That, I must say, is true love.”
“You must be heartbroken”, I whispered.
“I am.”

We collected the apples I was to bring to camp in quiet. When I was about to leave I looked at the beautiful Apple Lady, who now had a completely new dimension of sadness to her, and sighed. Then I made up my mind. I leaned forth to her and gave her a quick, light kiss on the lips. They where warm and soft but yet doing this sent a chill down my spine. The lady did not move. Then she reached me my bag of apples and said:
“You’ll come back tomorrow, will you not?” with a scared little voice.
I looked quietly at her.
“For more apples?” she asked.
I nodded and smiled.
Then she dropped the sack of apples on the ground and grabbed a hold of me by the waist, kissing me so passionately we both nearly tipped over. I felt her silky little tongue against my lips so I opened them, touching her tongue with mine. She threw her arms around my neck and we stayed like that for a while.

When she loosened her grip and I had picked up all the dropped apples, whilst promising to visit again tomorrow, I headed back to camp through the grey dessert, ashes blowing in my face, with a little smile on my lips. For the first time since I died, I felt hope.