Det här är inte ett inlägg fött ur desperation, det är en distanserad betraktelse

Jag kan inte tala. Jag vet att jag inte kan tala, även fast jag kan. Det bor en annan person inom mig, instängd. Som inte alltid kan ta sig ut och då det blir det ”jag vet inte”. Det är inte alltid det att jag inte vet. Ibland är det att jag inte vet, ibland är orden bara ett försvar. När man säger dem får man inga fler frågor. Tre små ord som ingenting betyder. Jag vill komma nära. Jag har alltid velat komma nära, men det är alldeles för nära för att fungera. Jag sätter gränserna själv och vet inte ens varför jag sätter dem. Samtidigt vet jag. Om ingen kommer nära behåller jag min distans. Om ingen kommer nära slipper jag känna. Min kapacitet att ibland inte känna är den största anledningen till att jag finns kvar här idag. Jag skriver bättre än jag talar. Nu för tiden talar jag väl, förut talade jag som ett brådmoget barn, innan det talade jag inte alls. Jag skriver bättre än jag talar ändå. Jag har vänner som säger att jag är en annan person i skrift. Det oroar mig. Vem är den riktiga mig, i sådana fall? Jag har vänner som säger att mitt skriftliga jag är så kallt, aggressivt, direkt, sarkastiskt. Jag tycker mest att mitt skriftliga jag är besatt, tvångsmässigt. Med andra personer blir jag en annan person. Jag låtsas inte bli någon annan, utan jag blir det på riktigt. Den fnittrande, nöjda, lite osäkra, positiva, knasiga är också jag. Jag kan vara så när jag är ensam med. Fast när jag är ensam märks det knappt för tvångsmässigheten. För det kalla, hårda, aggressiva. Lycka är ingen djupt förankrad egenskap hos mig. Den fladdrar bara på ytan. Jag måste kämpa för att ankra fast den ordentligt. Ibland är allting samma sak och ingen skillnad finns. Ibland uppstår total upplösning, sönderdelning, sönderfall. Jag är lite överallt hela tiden. Jag är många olika saker. Det är så det ska vara, men jag orkar inte. Det kanske är så att allt är samma sak, men bara delar syns. Toppen av ett isberg. Så varför syns inte allt? Varför kan inte hela mig tala? Det bor en annan person inom mig, instängd. Hon kan inte alltid ta sig ut, men ibland kan hon det. Det lätta flyter på ytan och syns för alla. Det jag faktiskt bryr mig om kommer fram när jag litar på dig. Mitt skriftliga jag sidor låses oväntat upp av olika personer som råkar besitta olika kvaliteter som kan locka fram en sida, men bara en i taget. Många har sett något, men ingen har sett allt. Men inget går att pressa fram. Det är viktigt att komma ihåg det. Jag stryps på en gång. Var försiktig. Döm och håna inte, och du ska få se mer än vad du tror. Jag kan vara mitt skriftliga jag öga mot öga med dig då, tillslut. Bland annat. Jag behöver bara tid och en brottningsmatch med min hjärna. Tillslut står jag där, med insidan på utsidan. Många har sett något, men ingen har sett allt. Vill du se allt hjälper det bara om jag skriver till dig. Att ingen tänkt på det. Om livet var delvis skriftligt skulle allt vara mycket lättare.